En bild säger så mycket

Idag har jag varit på ett seminarium om hur vi förvaltar våra bilder. Scanpix som säljer bilder åt oss fotografer var också där och talade om bilder som gjort avstamp i våra liv och som vi aldrig kommer att glömma, kanske var det inte meningen men så blev det.

En fotograf är alltid ute efter att ta DEN bilden. Visst har det blivit enklare i den digitala världen men det är trots allt en känsla som vi jagar och den känns i hela kroppen när man tar det och då behöver man inte titta efter, man bara vet!

Här är några fotografier som satt spår i min själ.


Vietnam 1968 Foto Eddie Adams


Vietnam 1972 Fotograf Nick Ut

Joe Rosenthal - Raising the Flag on Iwo Jima (1945) by luvi.
Raising the Flag on Iwo Jima (1945) Foto Joe Rosenthal


11 september 2001

Det finns förstås många fler bilder som vi aldrig kommer att glömma, det ovan är sorgliga och hemska bilder men det finns naturligtvis glada och roliga sådana också.






Mitt tillfälliga tillstånd


Universella och basala emotioner kallas tillståndet mina känslor är i just nu. Ja, jag vet , jag om någon är förespråkare för ett enkelt och lättläst språk men vissa saker kan man inte förklara enkelt, i mitt fall är det känslor.

Wikipedia förklarar det så här: Känslor, eller emotioner, tar sig ofta fysiska uttryck, som exempelvis människors tendens att le när de är glada.

Att ignorera känslor är att ignorera själen, vilket är detsamma som att ignorera livet. Jag har haft en period i mitt liv då jag ignorerade känslorna och bara va...ja ni känner säker till känslan. Det är när man tycker att det känns lite tyngre än vanligt att greppa känslorna, så man låter bli. Detta tror jag är ett läge som både är på gott och ont och behöver inte vara allvarligt utan ett litet försvar och viloläge...men det gäller att ta sig ur det, fort.

Outtryckta känslor lagras i kroppen och blir en del av vårt undermedvetna och vi väljer om vi vill uttrycka dom eller inte, dvs vart dom ska landa.

Jag älskar känslor...starka, svaga, arga, glada, ledsna  i alla former så länge dom mynnar ut i något gott förstås. Att uttrycka känslor är ett behov jag tror vi människor har och det är när vi stänger av som vi tappar en del av vår identitet. Däremot så uttrycker dom sig på olika sätt hos olika människor och det är viktigt att acceptera.

Jag är glad och strävar mot lycka i alla former och jag vet att jag kommer att nå mitt mål.

Kram på er mina vänner

En beskrivande låt av Shinedown "Call me"
 http://open.spotify.com/track/2nBWxgSZ79w9l6t2rUg6pl

En dag som alla andra, eller?

Min dotter gråter....grillkrydda på mannagrynsgröten. Ja, det började fel i morse....men inte värre än att man kan börja om.
Men när vi till slut kommer ut till bilen så har frosten lagt sig på min framruta...mmm och ingen skrapa, det är där jag känner att mitt tålamod börjar att ta slut. Men visst jag kom till jobbet även denna dag och kände efter en kopp kaffe att det kunde ha varit värre.



Värre var det för Lillemor Torsslow som denna morgon fick lov att vakna utan sin Ulf . Ulf Larsson hann uppleva 53 år i både glada och mindre glada dagar. En person som vi alla på något sätt har stött på, från Söndagsöppet till revy. Vi skrattade åt honom när han bjöd på sig själv och vi ifrågasatte honom när han snabbt gick ner i vikt och undrade vad som var fel, men Ulf fortsatte att le. Lillemor och Ulf skulle gifta sig till jul....så istället för att planera bröllop blir det nu begravning, det känns så orättvisst.

Ulf, underhållningen i Nangijala har fått tillökning på scenen, men vi kommer att sakna dig här!



Den här dagen började lite knackigt...men till slut blev det en hel ok dag som alla andra. Vi födds, vi dör och rånare åker fast..låter kallt men det här är, just det, livet.

Foto: Aftonbladets bild