Allt om inget

Dramatisk fotografering;)

Ibland kan det vara tufft att vara fotograf. Jag tänker på krigsfotografer, dokumentärfotograf osv. Vilka hjältar, offrar sitt liv för att visa världen hur den ser ut när den speglar det värsta. De som fotograferar vilda djur eller naturkatastrofer. Sen finns det vi bröllopsfotografer.

I lördags skulle jag fotografera ett bröllopspar, ett vackert sådant och allt gick som planerat.....de första 15 minuterna. Sen var det en liten sten ivägen och jag gick rakt in i den med smalbenet. Kände inget förrän det blev kallt och jag kände att det rann något längst benet. Blodet fullkomligen pulserade och om man skulle tolka hur det såg ut så borde såret ha varit ett jack på ett par cm rakt in i benet, som jag inte ens kände (med faciet i hand var det inget sår på flera cm, men dock djupt;) Nåväl med hjälp i från brudparet och deras tärnor så fick vi fram papper och jag tog mig till en toalett för att skölja av benet. Dramatik...*ler* men eftersom jag inte kände något så drog jag bara upp byxorna som fick fungera som kompress. Här skulle det jobbas.

Vi fortsatte fotograferingen som inget hänt. Tack o lova hade bruden ett par myspysbyxor som jag kunde sätta på mig innan det var dags att gå in i kyrkan. Väl inne i kyrkan kände jag hur det började rinna längst benet igen, fan, var min enda tanke och gjorde allt för att detta inte skull upptäckas. Bröllopsparet bytte ringar och kysstes, så vackra och jag dokumenterade. Ris kastades och bubblor blåstes. Gruppbild, snygg bil och sen åkte brudparet iväg. Jag satte mig i bilen (2,5 timmar efter olyckan), kände på benet och insåg att det svullnat upp väldigt och att det fortfarande blödde...Äsch tänkte jag, åker väl hem och sätter på ett plåster. Min kära Maria som jag ringde till på vägen hem övertalade mig dock att åka till sjukhuset i Uppsala, Akademinska, och väl framme så föreslog dom att vi skulle sy....





Tänk så dramatiskt det kan vara att vara bröllopsfotograf. Nåväl hemma blev jag uppassad med rött vin och choklad. Med ett fortfarande blödande sår la jag benet i högläge och njöt av uppmärksaheten från min Mr J under hela lördagen.

Brudgummen ringde idag och lyssnade hur det var med mitt ben, dom undrade hur det gått, så härligt par som hade ett vackert bröllop och jag lovar att deras dag kommer att följa med i mitt minne på fler än ett sätt, ett vackert och dramatiskt minne:)

Kram och tack Mikeal och Therese för att jag fick vara med på er stora dag.